Willie Nelson

Jag var på konsert igår, så att stackars Willie inte skulle missa mig när han för en gångs skull var i Sverige. Konserten var okej. Vissa saker var mycket trevliga: riktigt piano (flygel), och inte ett sånt där elpiano ellervaddetheter som de flesta artister använder i dag. Trummisen hade en (1) trumma, men det räckte. Inga elgitarrer, faktiskt inte ens någon stålsträngad gitarr, bara Willies egen, slitna gamla nylonsträngade, och hans eget, emellanåt ganska egensinniga, gitarrspel.

Sämst var publiken. En samling allsångsskadade landsortspensionärer som klappade i takt (och otakt) så fort de kände igen en låt. Och en och annan dåre som ropade YIIIHAAA! titt som tätt. Fy fan.

Willie var hur som helst charmig, även om han inte sa så mycket. Skrev lite autografer efter konserten och slängde ut pannband till publiken. Verkar vara en trevlig kil...gubbe det där!

Sedan tog jag BUSSEN därifrån, inte en taxi. Och jag gick heeela vägen från Sergels Torg hem till mig! Fast det fick jag ont i knäna av, för min jävla doktor tror att han vet bäst och vill inte låta mig ta 75 mikrogram Levaxin, bara 50. Snart blir jag olydig och gör som jag själv vill. Bajsdoktor.

Innan konserten åt jag sill och potatis på en sunkig, men rolig, restaurang. Till det drack jag Skåne. Och öl. Det var också trevligt.