Det funderar jag på nu. Mitt liv känns som kaos, trots att det på det hela taget är ganska, för att inte säga mycket, lugnt och behagligt.
Jag lever ensam, men kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Samtidigt som jag uppskattar möjligheten att kunna... "se mig omkring", så ser jag behovet av att ha en fast punkt, någon som får mig att gå upp på morgon och diska istället för att sova en timme till. Bekräftelsebehov, erövringsbehov, ålderskris? Säg det..
Jobbet har blivit ett trist måste, trots att jag egentligen trivs med det. Skall jag försöka få nya arbetsuppgifter? Eller bara byta arbetsgivare men behålla nuvarande uppgifter? Det enda jag vet säkert är att jag inte har någon utbildning och inga betyg, jag kan inte byta bransch, detta är allt jag kan.
Mina vänner har jag försummat i flera år, delvis beroende på att de har varit upptagna, men också för att jag mer och mer tycks sluta mig inom mig själv. Jag trivs förvisso med mitt eget sällskap, men det är ju trevligt med omväxling.. Dessutom så vill jag träffa nya människor, inte för att mina gamla vänner inte duger, utan för att jag vill få nya perspektiv.
Apropå nya perspektiv; jag borde resa. Inte någon äventyrsresa jorden runt, en vecka eller så i en trevlig stad där jag aldrig varit tidigare skulle räcka gott. Det där med nya perspektiv..
Jag tycks lida av en viss oförmåga att separera vänskap, sex och kärlek. Det är nog en ganska "manlig" egenskap i förhållandet till kvinnor, och jag är helt enkelt jävligt manlig i det hänseendet.
Boendet. Jag trivs inte där jag bor. Både lägenheten och området är okej, men inte mer. Samtidigt har jag i vanlig ordning förbannat svårt att få till någon förändring; återigen så skulle jag behöva någon som driver på mig lite.
Fy fan vilken röra! Känns det som. Trots att jag vet att det inte är det, egentligen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar