I dag, c:a tio minuter innan jag skulle med ett tåg från Stockhom Central så såg jag en ung man hasta över spåret. Det är något som varje järnvägare reagerar på, vi tycker att nog med folk dör p.g.a. att de “vet hur tågen går” och liknande. Hur som helst så stod det snart klart att han inte bara var ute efter att ta en genväg; tre spår bort, på andra sidan nästa perrong, syntes en kvinna på spåret, och med tanke på hennes och omkringståendes ansiktsuttryck så var det uppenbart att något var fel. Alltså hastade jag också över spåren (hey, jag FÅR!) för att få henne därifrån.
När jag kommer dit så upptäcker jag:
1) Kvinnan, tillsammans med en resväska, en barnvagn och en treårig flicka (storgråtande). Alla stående mitt i spåret.
2) Hennes man. Han står på perrongen med ytterligare en resväska och råskäller på henne. Verkligen vrålar.
Den lilla flickan skriker rakt ut och gråter. Det rinner blod ur näsan och ur ena ögat på henne. Och läs nu detta noga! När jag kommer fram för att hjälpa till, för att få bort dem från spåret, så lyfter den lilla flickan, som ligger i sin mammas famn och som just, uppenbarligen, ramlat rakt ner på ena rälen och tagit emot sig med huvudet, upp armarna mot mot mig. En total främling som talar ett obegripligt språk. Hon vill inte vara kvar hos mamma och hon vill inte till pappa. Hon vill bort.
Tåget de har försökt hinna med genom sin idiotiska manöver skall strax gå och pappan försöker faktiskt få konduktören att vänta på dem medan jag, mamman och den tidigare nämnde unge mannen med hjälp av våtservetter försöker torka det värsta från barnets ansikte. Det första pappan säger när han kommer tillbaka är “Hur skall vi nu komma till Nyköping?”. Vid det här laget kan flickan inte ens öppna sitt vänstra öga. Jag föreslog att de kanske skulle ägna sina omsorger åt flickan och ta en taxi till närmaste sjukhus. “Men hur kommer vi till Nyköping?!”
Det är fan inte konstigt att världen ser ut som den gör om folk behandlar sina närmaste på det här viset.
P.s. när jag väl satt på tåget så använde jag två våtservetter för att försöka göra mig själv ren. När jag tvättade händerna en halvtimme senare så färgades vattnet i handfatet ändå rött…
7 kommentarer:
:O Men fy...
Alla barn dras till dig. ;)
Vilken dramatik! :O
Någon hade behövt ta hand om barnet, det är då en sak som är säker. Stackars liten :/
Förhoppningsvis uppfattade inte barnet det där "hur kommer vi nu till ...". Att tvingas höra något sådant är ett smärtsamt sätt att bli varse vilket värde man har som människa, som barn till sina föräldrar ... ett värde som motsvarar noll på skalan.
Det är alldeles för många som aldrig borde få sätta barn till världen.
Fy fan ...
Jag skulle hysteriskt redan ha ringt efter ambulans.
men fyfaen. läskigt.
jag var med om en grej för några år sen, en familj, där pappan gick några meter före 8mitt i stan) o vände sig om då o då o skrek hora till mamman som gick med barnvagn+två barn i 6-7 årsåldern. han var helt galen, o mamman grät o liksom vädjade, o barnen liksom "..pappa?" försiktigt.
sen kom de upp på en hög bro, jag stod en bit nedanför o väntade på bussen. då klev pappan över räcket till bron o hotade med att hoppa. jag ringde 112 då.
en bilist stannad uppe på bron o pratad emed mannen så att han kom tillbaka över broräcket iaf. när bussen kom så körde den förbi familjen, som då hunnit till tågstationen, barnen helt hysteriska, mamman ledsen, pappan fortfarande skitförbannad.
undrar ju hur det gick sen.
obehagligt sånt där.
Fröken U: Mmm..
Anonym: Nja, men katter tenderar att göra det. :-)
:/: Oavsett om barnet uppfattade det eller inte så lär det växa upp med både ett och två trauman att bearbeta.
Linda: Jag hoppas att de vakter jag ringde efter ordnade den saken och verkligen såg till att familjen kom i väg till sjukhus.
Nos: Jo. Men i det här fallet så var det ju uppenbarligen inte bara pappan som var koko i huvudet, mamman måste ju uppenbarligen ha försökt köra barnvagnen över spåren, om hon inte av misstag kört över kanten (vilket jag starkt betvivlar).
ja, mammor kan vara dumma dom också.
Skicka en kommentar