Jag sitter och tittar på en film nu. Och jag får se en vuxen man omfamna en fjortonårig flicka, som inte är hans dotter. Han tröstar henne eftersom hon är ledsen. Och jag reagerar! Vad GÖR han? Och sedan reagerar jag igen, mot min egen reaktion. Jag reagerar på att jag reagerar.
Är det så här vi vill ha det? Är det detta vi vill tro om varandra? TROR vi verkligen detta om varandra?
När jag besöker min bästa vän och hans hustru, och har deras nioåriga son i knät, och lär honom att tycka om grillade grönsaker, är det verkligen normalt att jag skall fundera över om det är normalt att ha honom i knät? ÄR det det? Vore det inte mer normalt om jag verkligen kramar om honom och berättar hur mycket jag tycker om honom?
Som det ser ut i dag så har massmedia lärt oss att se pedofiler i varje buske. Om vi ser en man krama ett barn så tänker vi alla; "är han pedofil?". Men om vi ser samme man gå in på en bank...tänker vi då "är han en bankrånare"?
Är det så här vi vill uppfostra våra barn? Efter alla år av att försöka få oss män att uttrycka våra känslor, att ta ansvar för att uppfostra våra barn, är detta verkligen det resultat vi ville uppnå?
Som det är nu så förutsätter vi att alla män är pedofiler. Men det är helt enkelt inte rätt väg att lösa problemet.
Själv känner jag inget behov av att skaffa barn, i alla fall inte nu. Men om jag ser ett barn som gråter så vill jag kunna trösta det barnet utan att bli ifrågasatt. Det kan jag inte göra nu.
Och det gör faktiskt ont, för det är lika mycket min skyldighet som min RÄTTIGHET att trösta det barnet!
P.s. Jag har visst utlovat ett inlägg om min fotoutflykt idag, ett av mina vanliga lakoniskt ironiska inlägg. Det kommer. En annan gång.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar